En revival av ett gammal inlägg jag gjort i en annan blogg:

Ibland får man höra saker som får en att fundera lite. Inte alltför sällan kommer det påståenden eller frågor från, till synes, svårt felinformerade eller allmänt förvirrade chefer/ansvariga. För inte så länge sedan hörde jag förfrågan från en kvalitetsansvarig på det uppdrag jag sitter i nu;

- “Har vi känslotestat det här?”

- “Alltså, vi måste verkligen tänka på våra kunder och känslotesta det här!”.

Jag anade att det hon var ute efter var någon sorts helhetstest av hela den webupplevelse som ska levereras. Självklart blev hela saken ignorerad och föll medvetet mellan stolarna. Alla visste ju att det var omöjligt att genomföra och framför allt en dåligt formulerad uppgift. Det kan liknas vid ett krav som säger: “Användaren ska få en positiv upplevelse”.

Efter att frågan ställts har jag funderat mycket kring det här med känslotesta, det är trots allt inte en helt galen idé. Frågan ställdes bara på ett ogenomtänkt sätt och abstraktionsnivån kan tyckas vara lite hög. Hos en testare väcks frågor om vad är det man ska verifiera? Vad är kravet? Hur ska man mäta resultat? Känsla är ju något objektivt och därmed mycket svårt att använda som testbas.

I min tidigare, något utsiktslösa, karriär som fotograf fick jag ibland konstiga uppdragsbeskrivningar. En kund beskrev att han ville ha bilder som förmedlade energi, storstadspuls, rörelse och professionalism. Det är inte det lättaste att översätta det kravet till reella bilder! Däremot är det enkelt att använda de orden som en slags medvetenhet om vad det är man vill uppnå. På liknande sätt kan man som testare använda sig av det nämnda känslotestandet som en medvetenhet om vad man vill uppnå, då blir det lite mer begripligt.

Inte alltför sällan kan man tänka sig att man som testare blir inkallad i ett projekt där man blir serverad specificerade testfall att genomföra som säkert, med testledarens goda minne, testar av all funktionalitet enligt konstens alla regler. Testfallen går igenom och man får en mätbar kvalitet, allt är frid och fröjd. Men det finns inget som säger att det är den bästa produkt man hade kunnat producera. Problemet ligger i testarnas inställning till vad de verifierar, den kunskap de har kring hur produkten är tänkt att användas. Det är fullt tänkbart att testarna kan tillföra mervärde bara genom att förstå vem produkten vänder sig till och hur det är tänkt att den ska användas. Det är ju faktiskt fullt möjligt att viss funktionalitet slinker igenom granskningar och utvecklarnas såll bara för att visa sig vara ogenomtänkt och/eller tagen ur sitt sammanhang. Dessutom kan testarnas mevetenhet om produkten öka engagemanget och påhittigheten, därmed ökar även förmågan att hitta fel.

Svårigheten år hur man åstakommer medvetenhet. En teknik jag använt i ett fiktivt projekt var att skriva ett scenario där produkten sattes som central punkt. Runt produkten byggdes sedan en känsla kring hur en målgrupp använde produkten i sitt dagliga liv, ungefär som en författare bygger upp en känsla kring något objekt eller en plats. Redan när scenariot författades upptäcktes en del funktionalitet som saknades eller som inte behövdes, kanske till och med försämrade helheten. Kanske kan vara något att tänka på.